Idag när tillfälle gavs satt jag ute och solade en stund. Under tiden jag satt där i all sköns ro blev jag lite sentimental eller rättare sagt jag funderade över mer existensiella frågor som till exempel; varför vi människor krattar och klipper samt solar våra bleka kroppar. Det kändes riktigt hemskt att helt plötsligt komma på sig själv med att spela ett slags spel. Varför solar jag? Varför klipper grannen sina buskar? Varför sitter tre grannar i rad i sina solstolar, på varsin uppfart och visar sig i all sin blekhet. Vad är det som driver oss människor till att klippa buskar? Ja, jag kom aldrig på svaren till alla dessa frågor, men det var så fnuttigt allt. Här klipper vi buskar medan i Afrika huggar man ner träd för att kunna iordningsställa mat för dagen. I Afrika sitter inte folk, tre i rad och solar.
Mitt hjärta slog några frivolter och jag kände mig så himla patetisk samtidigt, som en annan granne spolade sin infart för att få bort gruset. Vatten i överflöd, mat i överflöd och ändå är inget bra. Jag kände mig som en förrädare både för när det gäller svältoffren i tredje världen och inför mina grannar.
Jag tror inte att någon av dem ens tänkte tanken att jag inte alls solade, utan att jag egentligen studerade deras överkonsumerande vanor. Vid tanken på att de aldrig skulle veta att jag egentligen tänkte mer än vad det såg ut, fick mig att fnissa en aning. Naturligtvis är det inte bara mina grannar som överkonsumerar utan även jag själv, hela västvärlden och därför skulle de inte behöva känna sig utpekade på något sätt och när den insikten kom lugnade jag ned mig en aning.
Bitvis kan jag ibland tappa tron på mänskligheten som varelse och tanken på alla onda handlingar som utspelar sig överallt kan bli för mycket.
Människan som art är en elak jävel och med den överutvecklade hjärna som vi har kan vi med lätthet utföra de mest bisarra saker, samtidigt som vi ibland kan tycka att lejonen är hårda och kalla när de river en liten gnu i stycken. Det känns lite som vi gärna tar till vårt tunnelseende för att slippa att inse hur elaka vi egentligen är…