Tisdagstema-Inifrån och ut

Jag gillar att åka tåg och bilden är tagen inifrån tåget och ut i det svenska landskapet någonstans i mellansverige.

Jag målar på…

Ibland känns det knepigt när man egentligen inte tror att vissa åtgärder verkligen skapar en öppning.  En kollega till mig sa idag att jag kanske helt enkelt hade kommit i den åldern där jag hade samlat på mig erfarenhet som gör att jag har  kunskapen där jag ser att detta inte kommer att ge något resultat. Det låter skriftligt rätt komplicerat, men i stunden när det sades kändes det bittert. För om jag inte tror på en åtgärd och ska vara den som framför åtgärden blir grejen helt förljugen.  I mina ögon rätt så omöjlig att utföra, samt att det kan bli en självuppfyllande profetia.

Jag fick genom en självransakning idag en uppenbarelse om att jag kanske börjar att tappa hoppet och det känns absolut inte bra och att jag hela tiden får städa och städa, tömma bort, skrapa bort gamla föreställningar och skjuta in nya mera hoppfulla. Det kanske helt enkelt är så att jag inte har mer att tömma och om man riktigt ihärdig med att vinkla bort osanningar finns det snart inte kvar några sanningar alls.

Det är som att stå och måla över den svarta färgen med glada färger så som gult, blått, grönt och rött samtidigt som någon hela tiden smyger in en brunsvart färg. Mina glada färger håller på att ta slut och snart kommer den svart-bruna färgen finnas överallt och mitt hopp till att återställa målningen till en hoppfull, ljus inspiration för alla är ett minne blott.

Hej hå…

Hej hå, hej hå, till vår gruva gå…..

Jag det känns onekligen segt och lite tröstlöst. Jag vet att den här veckan är inte att leka med. Inbokade samtal till sena kvällen, bara tanken får mig att misströsta.

Det är väl bara att ta sig i kragen…

Huvudvärk och ointresse

Huvudvärk hela dagen, det började redan klockan 5 på morgonen, egentligen kl. 6. Igår släckte vid ner och satt här inne i mörkret en timme och naturligtvis kunde jag inte låta bli titta runt i kvarteret och man kan säga att halva kvarteret hade det mörkt och jag vet inte om den utdelningen är representativt för Sverige som helhet.

Efter att jag har skrivit om min desperate granne har jag fått spamfullt med erbjudande om diverse konstigheter och jag kan bara säga att :Tyvärr är jag inte intresserad. Det är inte jag som säger orden ……   …….., utan min fd. granne.

Jakten på bensindunken

Besökte ett av stadens stora varuhus för män. Ja, någon kvinna såg jag faktiskt inte till, men jag tror att det mest är män som älskar detta jättelika hus. Vi var på jakt efter en bensindunk, typ större storlek. 

Direkt innanför dörren kände jag en viss panik ohhh vad saker det var. Skruvar, borrmaskiner, dunkar, båtgrejor, fyrhjulingar och sågar. Jag följde mannen i hälarna och tänkte att hur kan denna affär gå runt, vem vill köpa alla dessa saker? Vad mycket saker de har sa mannen och tindrade med ögonen samtidigt som en annan man trängde sig lite klumpigt förbi med samma konstiga blick.  En annan stod och glodde på en brevlåda med en euforisk blick.

Vi tittar här sa mannen och kröp in bakom en hylla, hmmm sa jag måttligt road av utflykten. Kom sa han igen och titta här är det slut på just den här hyllan. Han såg rätt så surmulen ut och jag sa att ta den där samtidigt som jag pekade på en svart makapär. Nej vi ska ha en större sa mannen som gick efter en försäljare.

Vi fick i varje fall tag på en enligt Mannen en perfekt dunk och stolt visades den upp för sonen vid hemkomsten och de jublade ihop. Slutet gott allting gott…

Saken som hängde löst…

Vi har en konstig sak på mitt jobb. Det är en lur med knappar med tillhörande sladd som sitter fast i väggen, sakens knappar har siffror och det hela är uppskruvat på väggen med tillhörande högtalare. Jag tror nog att saken är från…. nja 50-60 talet eller???? när byggnaden en gång i tiden uppfördes.  Med hjälp av knappar på luren kan man slå vissa koder. Dessa koder verkar ärvas från generation till nästa generation på något mysko sätt, själv har jag aldrig lärt mig koderna eftersom saken är omodern och används aldrig av oss äldre. Den egentliga funktionen är nog att man skall kunna använda den för att förmedla sig med varandra i de olika salarna, samt att offentliga meddelanden skall kunna sändas ut i alla högtalare samtidigt. Det går också att lyssna på radio, men hur man gör för att få allt detta att fungera tekniskt, dessutom med hjälp av massa ologiska koder är inget jag har belastat min hjärna med. En del av de yngre har däremot stenkoll och prövar ofta och gärna pröva sina färdigheter i chiffrering. De gånger ett så kallat genombrott lyckas brukar massor av ögon tindra av bus och skämtlystnad.

Idag sista timmen lyckades någon i en intilliggande  sal att knäcka koden för att sedan ge  ut ett  meddelande i hela byggnaden. Jag hade arbete i min sal och då rösten ekade fram med ett inte helt tolkningsbart budskap spetsade samtliga av mina vänner sina öron.  Meddelandet kom sedan gång på gång på gång i olika varianter. Några i min sal blev ivriga och gick fram till saken, de ville också pröva sin lycka och började undersöka saken genom att lyfta luren och slå in diverse koder. Själv stoppade jag det hela och sa att nu återgår vi till det vi höll på med med en bestämd min. När luren skulle läggas tillbaka började högtalaren helt oförklarligt tjuta högt och ljudligt i hela salen och jag fick ännu  flera hjälpsamma personer som ivrigt försökte hitta på diverse koder för att få slut på tjutande, dock utan resultat. Pröva 086M sa någon och det prövades igen, nej då samma tjutande kvarstod.

Efter att ha haft en helt gäng knappande vänner omkring mig som gav varandra olika direktiv på hur situationen skulle lösas började mitt tålamod att tryta och jag kände mig oerhört irriterad.  Beslutsamt gick jag  fram, tog luren och ryckte till med all min kraft.  Jag lyckades med uppdraget för där stod jag  med en lur i handen där änden på sladden hängde löst och ledigt. Luren slängde jag sedan in i en av katederlådorna. Äntligen blev det tyst på tjutandet tänkte jag…. tills jag upptäckte att mina vänner i salen också var helt tysta. De satt ned med gapande munnar och stirrade på mig. Till slut tog en av dem till orda:

- Det var ett av det märkligaste jag har sett någon gång, du förstörde den. Man får inte förstöra saker.

Jag harklade mig lite och sa sedan att detta med knappar och koder på sådana saker som tjuter ska vi inte syssla med, dessutom är det under vår värdighet.

Ett rejält fniss uppstod och sedan lämnade vi alla salen med ett brett leende och gick på en välförtjänt helg.

Fredagsfärger-Brun och Svart

Min vän får vara med och visst finns det brunt och svart både här och där

Fredagsfoto-Verktyg

Jag tar ännu en bild från min favoritbok Husmoderns göromål från 1941. Här är en kvinna som visar vad man inte skall göra när man använder verktyget spisen. Aja baja, inte ta i vattenkranen samtidigt då kan man få en stöt som kan bli ens död. Spisen är en symbol för humoderns verktyg i folkhems Sverige.

Gå vidare…

När ögonen går i kors av trötthet har jag egentligen inget att tillägga.

Jag bestämmer mig för att rensa minnet från dagens ljud och prat och det lilla som nu finns kvar av min själ måste läggas på min lilla vän som ligger ihopkurad i sin bädd. Han snusar lugnt och gnyr till hastigt i sömnen, samtidigt som frambenen gör en galopprörelse.

Alla beslut som måste tas i stundens ögonblick forsar fram och tillbaka i huvudet, en märklig kroppsdel hjärnan. Hur kan den fungera så bra och effektivt? Dagens bilder visar sig igen och analysen om deras berättigande visiteras av mig.

Vad var bra och vad var mindre bra eller vad gick åt helvete och vad var fruktbart inför framtida möten? Varför ska saker ältas i det oändliga och varför vill man tänka olycka innan olyckan verkligen har visat sitt rätta ansikte? Han kommer inte att klara det, hur ska det gå? Vem kom på det här, vilkens idé var det. Vet han vad det innebär? Jag sitter på de anklagandes bänk och ska stå till ansvar över en individualisering som alla har rätt till.  Gå vidare, gå vidare tänker jag, snart är det sommarlov och allt som gör vardagens vedermödor glöms bort….

Drog de lott?

Jag kan inte släppa min lilla praktiska handbok för husmödrar från 1941,där man mer än villigt visar upp hur kvinnan skulle se ut, vårda sig och ta hand om sitt yttre. Allt står i den här boken och då menar jag faktiskt allt. Här visas ett ansikte upp och det står: ”Ett exempel på ett välvårdat, harmoniskt ansikte och en make up, som understryker dess naturliga charm”.

Vad roligt författaren eller redaktionen måste ha haft när de framställde boken, troligtvis bestod de som arbetade med boken endast av män, eftersom kvinnor skulle vara i hemmet och inte ute och strutta runt på arbetsmarknaden. Hur tänkte de när de kom fram till vems fru/älskarinna som skulle stå modell för detta välvårdade och harmoniska ansikte? Drog de lott?