Punkens moder…

Här diskuterar vi Patti Smith och Carly Simon på morgonkvisten. Min man vill att vi skall lyssna till Smith till morgonkaffet och så nu sitter vi här med kaffekoppen i ena handen och Pattis röst högt ljudande i köket. Även om vi inte firar Farsdag tycker jag ändå att det inte är mer rätt än att han får som han vill idag. Så här kommer hon, punkens moder Patti Smith! Hon är riktigt bra…

Ha en trevlig lördag!

 

Jag har påbörjat detta inlägg två gånger tidigare och det här är den tredje och sista försöket. När jag ser på min text blir jag dyster, en negativitet som jag egenligen inte vill förmedla i detta kalla, blöta höstmörker.

Jag lägger därför in en bild ifrån sommaren som får mig att tänka på glada, varma och goda stunder.

 

Fredagsfärger-Rött, svart och beige

Då var det dags att ge ut sin första bok. En klädsam stil i lag med en nyutgåva är min paroll. Jag tror också mina vänner kommer att bli glad när de ser att jag tog med dem på omslaget.

Sprutor och vad…jo värk

Visst körde jag skoter idag! Detta gånger tre. Nej då, jag körde inte skoter idag, utan jag har legat i sängen med värk i leder och feber. Ena armen har värkt och jag har klagat, sovit och jämrat mig. Igår tog jag de modiga stegen till vaccinationscentralen och lät sköterskan köra in sprutan i min arm samtidigt som jag tittade bort, smått skakad av stämning och köbildning. Det såg ut som en scen från filmen Pearl Habour, den enda skillnaden var att sprutan kördes in i armen istället för i stjärten.

I morse skrek hela kroppen vila! Varenda led i kropppen värkte och med denna värk lyckades jag lokalisera en led i stortån som jag tidigare aldrig vetat om. Huvudet, magen och frysningar med diverse värk fick mig att sjukskriva mig omgående, tanken på att bära ryggsäcken med dator vikt3,5 kg och andra papper till garaget fick mig att få kväljningstendenser. Jag insåg min begränsning, kapitulerade och gick och lade mig i sängen med en bedrövad min.

När resten av familjen hade en diskussion framåt eftermiddagen i köket angående skoter och diverse boggiehjul vaknade jag till med ett hängande huvud.

Det har snöat, snöat och snöat, fast egentligen är det inte mycket snö alls som det ser ut inifrån, några centimeter kanske, trots detta har den yngste sonen primiärkört skoter idag. Han SMS sin gamla sjuka mor nu i kväll med orden:

Visst har jag kört skoter idag?

Detta gånger tre, ja tre SMS dök upp på mobilskärmen och som den snälla mamman jag nu är bekräftade jag detta med orden: Jo du har kört skoter idag. Detta är nog någon slags vadslagning bland grabbarna och diskussionen kring olika skotermärken lär gå höga i kväll i de små samhällena och byarna i  det norrländska inlandet.

Papper och papper och papper

Jag glömmer saker och jag prioriterar för att se genom allt papper och annat som stänger av min kreativa känsla. Idag har jag fått skäll från en helt annan landsända, en specialpedagog tycker att jag ska skicka papper, jag har dragit ut på det, försökt delegerat till en annan, förträngt etc… men inget har fungerat.

Papper kan inte skickas hur som helst i post, papper är inte allenagörande, papper åtgärdar inte tänker jag. Jag har gjort min överlämning muntlig och jag trodde att det räckte…nu får jag stå där med hundhuvudet och se dum ut. Fasiken var struligt allt är tänker jag och lyfter andra papper på bordet. Små lappar i olika färger liggandes lite här och var. Om jag skall ägna mig åt det väsentliga tänker jag och tar fram min rosa tänkarmössa, drar ner den över ögonen och blundar. Vips! Kommer det bilder på hur jag ska lägga upp ett moment av min undervisning, jag blir glad, ler och glömmer alla papper….

Tisdagstema – Belysning

Vissa dagar känner jag mig yr och vimmelkantig, en av dessa dagar dök detta objekt upp och jag trodde jag såg en fägring, en kubistisk lyktstolpe Wow!

Ond bråd död och kärlek

Märta Sofia Margareta Luitgard, född 31 December 1882 i Kristianstad och

Carl Erik Ambjörn Sixtensson Sparre af Rossvik, född 16 July 1881 i Kristianstad båda barn till

Bengt Edvard Sixten Sparre, född 27 september 1854 i Malmö.

Lilla Märtha på bilden är min farfars mamma och hon växte upp med skammen att hennes far rymde iväg med en annan kvinna när hon  bara var sju år gammal. Alla bilder på denna hemska man som skämde ut släkten skulle förintas och ingen fick någonsin mer i släkten nämna hans namn. Detta blev efter ett par generationer stört omöjligt eftersom Bo Widerberg 1967  gjorde en film om Elvira Madigan och hennes löjtnant Sixten Sparre. Ond bråd död och kärlek som slutar i katastrof får mig att tänka på berättelsen om Tristan och Isolde. När det gäller denna historia får det mig att fundera lite kring dessa två barn som fick växa upp i skammens skugga, något de själv aldrig hade valt utan att de hade helt enkelt fått fel föräldrar.

När bilden är tagen har barnen ännu några år kvar innan de för alltid mister sin pappa och släkten börjar smussla kring orsakerna kring hans plötsliga bortgång.

Ett kort inlägg

Det var spöken överallt, riktigt stora också, precis så stora att den skymde nästan molnen.

Jag och min yngsta son har varit på en liten resa tillsammans ned till den stora huvudstaden och där träffade jag släkten, men även min dotter. Vi ”gjorde” Stockholm och besökte ett flertal platser där jag aldrig tidigare har satt min fot.

Det magiska var i första hand en teaterföreställning på Stockholms stadsteater Puntila/Matti. Huvudrollsinnehavare var bl a Dan Ekborg som visade upp ett helt register av känslosvängningar. Jag satt som klistrad, den tre och halvt timme långa förställningen blev istället tre och en halv timme kort. En helt  fantastisk upplevelse och jag  satt som klistrad med båda ögonen riktad mot  både scenografin och skådespelarna,  det var imponerande prestationer från båda håll.

Aldrig igen…

Jag packar min resväska och verkar aldrig få till det, mina tankar går till ett telefonsamtal idag. Ett häpnadsväckande, skrämmande och ett verkligen gränsöverskridande samtal med en profession som skall stå för det goda. Vi bemöttes av skuldbeläggande och anklagande och en gnällighet. Helt overkligt var det, kan fortfarande inte förstå människans oförmåga till flexibilitet, human människosyn och där det visade sig att personen hade en otroligt oförmåga att förstå allt annat än siffror.

Jag höll mig, jag kämpade och jag sa bara ja, ja ja och tänkte hela tiden att hålla mig ifrån att säga vad jag egentligen tänkte. Mina försök att avsluta det vidriga samtalet drog ut på tiden och när jag väl lade på luren var vi nästan i chock.

Vi tittade på varandra och sa: ”Nu är det nog” och ”Aldrig kommer vi att kontakta vederbörande igen”.

FIMI

(Ögonblå och Nära)

 

Att vara särskild väcker smärta.

De Nära ser pojken med Ögonblå

som himlen på dagen.

 

Glatt hoppande med förväntningar

på livet som alla andra.

Det ljusa långa håret dansar med vinden

Mer och mer, ju mer farten ökas.

 

Den vibrerande kalla professionen

Visar hinder och taggtråd.

Som skär och sågar stora hål hos Nära.

 

Det gåtfulla ordet i text

som inte är, utan visar vad,

hur, det blev…

Vad är man? Ordet i text?

 

Ögonblå har inte tid.

Vill inte vara ordet i text.

Nära vill skrika ut, gråta, hjälpa, finnas till.

Det river, trasas sönder hos Nära

Filten som är mjuk som sammet

Läggs på av Ögonblå.

Visar Nära att tiden är viktig

Inte slösa bort min tid.

Ögonblå har bråttomt.

Ögonblå vill leva nu.

Hur gör man?

Jag är förvirrad, det är mycket som ska göras och jag bara sitter helt passiv. På tisdagmorgon drar jag och yngsta sonen iväg söderut och än har jag inte mentalt förberett mig för den strapatsen. I morgon arbetar jag hela dagen och vet att jag kommer att vara rätt så trött vid hemkomsten.

Hur gör man för att få ordning på sitt liv?